en sådan där härlig promenad
Det var skönt väder. Det var sol. Det var torr asfalt. Jag mådde bra. Jag var pigg. Jag ville ut och promenera. Min dagliga morgonpromenad skulle genomföras. Jag var sugen på en ny runda.
Jag gick ut ur ytterdörren, gick åt höger. Jag började traska iväg, med lätta steg. Jag njöt. Jag kisade med ögonen mot solen, Mmm, det värmde gött i ballen.
Jag gick o gick o gick, helt plötsligt insåg jag, lille jag, att jag var vilse, vilse någonstans på Hisingen i Göteborg.
Jag trodde jag kanske var i ett område där jag har lärt mig att jag inte borde promenera i, för det bor en och annan vildhane där. Men vad skulle jag göra, jag var ändå vilse, visste inte vilket håll jag skulle gå. Så där stog jag.
En stund. Fundersam.
Hallå eller, tänkte jag. Jag stod vid en rondell. Ska jag gå som bilarna kör, eller ska jag gå motsatt riktning?
Nä, jag visste inte. Helt plötsligt ser jag en stor skogsdunge. Wow, tänkte jag, äntligen lite skog att promenera i. Jag blev glad. Jag blev lättad.
Jag såg en stig. en gång-stig. inte en människa som hette Stig. Utan jag såg en liten stig som man kunde promenera på.
Där gick jag en stund, på stigen, inte mer än 2-3 minuter, tills jag blev helt förskräckt och blev näst intill anfallen av två hundar. Aggresiva sådana. Dom såg aggresiva ut i alla fall.
Jag var tvungen att vända på min älskade stig jag hade hittat. För stigen tog slut. bara hux flux så var det massa buskar runt omkring mig. Jahapp, tänkte jag. får väl vända då.
Så jag kom åter ut på vägen, vid dendära rondellen. Jag gick o gick o gick, försökte hitta hem. Tog en stund.
Jag plockade videung på vägen, jag gick utmed den stora trafikerade vägen i Göteborg. Sedan gick jag lite till. lite till. lite till. Sedan hittade jag hem.
Sen drack jag en kopp kaffe och mådde bra. Härlig utflykt.
